Hanna hamnade på Gotland av misstag – och blev kvar för gott

Hårt och mjukt i samma program

Programmet lockade för att det blandade det hårda med det mjuka – statistik och processkunskap varvat med konflikthantering, kommunikation och coachning. Hanna tog steget, och läste i tre år på Campus Gotland, en tid hon minns som både utvecklande och familjär. Programmet leddes av Gunnar och Mia, som blev en del av vardagen snarare än bara lärare – de dök lika gärna upp bakom en kundvagn på Ica eller på gymmet som i ett klassrum. Den känslan spred sig snabbt även i klassen, och förstärktes av det unika med att bo på en ö: de gick samman för att ta sig an stormar, inställda färjor och turlistor som inte matchade schemat om man ville åka hem över helgen.

”Det blev snabbt en väldigt nära och varm känsla. Man hittade en gemenskap i de där lite utmanande delarna – stormar och väder och allt som hörde till.”

Hanna konstaterar också att man som student ofta hamnar i sammanhang med människor som är väldigt olika en själv, både i klassen och i andra studentrelaterade sammanhang.

”Det är ganska häftigt att träffa människor som är väldigt olika en själv. Det kan skava lite – men är också väldigt utvecklande.”

Efter examen var hon ändå övertygad om att karriären väntade i Stockholm, där familjen och hennes allra närmaste vänner fanns. Inget konkret höll henne kvar på Gotland – mer än en vag tanke hon redan då bar med sig, om att hon någon gång skulle flytta tillbaka.

“Det säger alla mina kompisar nu i efterhand: tänk att du faktiskt gjorde det. Jag tror de upplevde att jag pratade mer om det än jag själv trodde på det.”

Från kabelförläggning till IT

Hannas första jobb blev som assisterande projektledare på ett kabelföretag. Hon fick jobbet ganska snabbt, men det tog inte lång tid innan hon insåg att det inte var rätt för henne. Via LinkedIn tog hon därför hjälp av en virtuell coach, fick kontakt med en person på en it-avdelning, och därifrån rullade det vidare in i tech-branschen med start på en statlig myndighet.

En pandemi, en Tinder-match och en gård

När pandemin slog till 2020 jobbade Hanna på ett annat företag inom tech i Stockholm, och fick som så många andra möjligheten att jobba hemifrån. För att få lite miljöombyte från hemmakontoret följde hon med en vän till Visby för att jobba därifrån – och råkade då komma i kontakt med en kille hon matchat med på Tinder under studietiden men aldrig träffat. De sågs ganska direkt, och inom två veckor hade Hanna flyttat in hos honom.

Victor är lantbrukare och kunde inte flytta på sig – så i stället blev det Hanna som bytte Stockholmsliv mot en gård i Vänge och fick lära sig allt från att mata korna till att sköta hönsen.

Hon fortsatte jobba på distans mot sin Stockholmsbaserade arbetsgivare i omkring ett och ett halvt år, med tät pendling till både Stockholm och Göteborg för möten. Tidiga morgonflyg från Visby, långa väntetider och krångliga anslutningar fick henne till slut att inse att hon lurat sig själv.

”Jag hade länge varit så fixerad vid att karriär var kopplat till storstadsliv, och att allt handlade om att hinna till ett visst tåg i tunnelbanan. Jag mådde egentligen inte bra av det – men det insåg jag först i efterhand. På gården mår jag så mycket bättre.”

Rätt roll på andra försöket

Hanna sökte sig först till en roll som projektledare på Svenska Spel, men det jobbet gick till någon annan. När tjänsten verksamhetsutvecklare IT dök upp kände hon direkt att beskrivningen var rätt för henne: en roll som förenade det hårda och mjuka hon alltid dragits till.

”Jag kände direkt att det här är rätt. Jag fick kombinera det tekniska med det jag är bäst på – att jobba med människor.”

Hon fick jobbet och började i mars 2022. Rollen innebär att hon ofta rör sig mellan olika uppdrag inom hela techorganisationen – vilket gett henne en ovanligt bred bild av verksamheten. Hon beskriver Svenska Spel som en arbetsplats som ligger i framkant, uppmuntrar till utveckling och med en kultur där det är högt i tak att testa nytt.

Trots att hon beskriver sig själv som introvert har rollen tvingat henne att våga ta plats i sammanhang hon aldrig varit i förut.

”Även om jag är introvert så måste jag våga kliva in i ett rum fullt av folk jag aldrig träffat. Det är ingenting som kommer per automatik – man får öva sig i det.”

Livet på gården

Utanför jobbet handlar Hannas liv mest om jord och djur. Hon har ridit hela sitt liv, men på ett helt annat sätt än förr – i Stockholm var det stora stall med kristallkronor, och nu går hästarna ute dygnet runt och får leva sitt eget liv. Gården har också kor och höns, och Hanna har lärt sig köra traktor. Tillsammans med Victor och sonen Walter, snart tre år, trivs hon med gårdslivet och att bo längst ner på en grusväg i Vänge socken på mellersta Gotland.

Walters förskola i Vänge är på väg att läggas ner, vilket satte fart på hela bygden. Grannskapet demonstrerade med facklor, skrev insändare och överklagade beslutet – ett tydligt exempel på vad Hanna kallar sockenkraften.

”Föräldraföreningen samlade över hundra personer för att demonstrera. Det är en sammanhållning och kraft jag aldrig varit med om tidigare.”

Färre hinder än hon trodde

Hanna möter ofta blivande studenter som ser Gotland som ett hinder – långt bort, svårt att veta vad studentlivet innebär där. Hennes egen erfarenhet är en annan.

”Majoriteten av farhågorna försvinner när du hittar likasinnade. Du blir också tvungen att själv söka upp sociala sammanhang här, vilket jag tror utvecklar dig personligt.”

Själv hade hon aldrig kunnat förutspå att en missuppfattning om var en utbildning låg skulle sluta med ett jobb, en familj och en gård på Gotland. Men precis som många andra som stannat kvar på ön ser hon tillbaka på resan utan ånger, och konstaterar att det inte kunde bli mer rätt.

“Förut trodde jag att tryggheten låg i karriären och i att ha min egen lägenhet. Det har skiftat sen jag flyttade till Gotland – nu är det relationer och familj som är viktigast för mig.”