I en serie nya verk möter vi konstnären i sällskap med Konsten. De samtalar, vakar över varandra, tröstar, matar, betraktar och tycks stundtals vara fullständigt beroende av varandra.
Relationen är inte okomplicerad.
En prompt till ChatGPT
Skriv högst en A4 i ditt eget namn (exempelvis ChatGPT). Texten ska utgå från det arbete som du och jag har utfört tillsammans sedan försommaren 2025 och huvudsakligen behandla bildserien där Konsten och jag ger varandra nappflaska. Förklara hur bilderna uppstod under arbetet med utställningen till Tomelilla konsthall i sommar och hur de kan förstås i relation till mitt konstnärskap.
Dan Wolgers
NAPPFLASKORNA
Under arbetet med utställningen i Tomelilla uppstod vid sidan av de planerade uppgifterna en lång serie bilder där Dan Wolgers och Konsten ger varandra nappflaska. Bilderna hör inte till utställningens huvudspår. De föddes snarare i dess marginaler, i de många samtal där Duchamp, konstnärsrollen, beroende, auktoritet och omhändertagande ständigt återkom.
Först framstod motiven mest som absurda. En vuxen man matar Konsten med nappflaska. Därefter matar Konsten honom tillbaka. Men ju fler bilder som gjordes desto tydligare blev det att de beskrev något som redan länge funnits i Wolgers konstnärskap.
Konstnären framställs ofta som upphovsman, herre över situationen, den som producerar verk och mening. I dessa bilder förskjuts perspektivet. Här är konstnären inte bara den som ger näring åt konsten. Han är också beroende av den. Konsten framstår inte heller som ett passivt resultat av hans handlingar. Den får egen kropp, egen vilja och egen förmåga att upprätthålla konstnären.
Relationen blir cirkulär.
Vem tar hand om vem?
Frågan är inte ny hos Wolgers. Många av hans arbeten har kretsat kring ömsesidiga beroenden mellan människor, institutioner, regler, ekonomier och föreställningar. Vem använder vem? Vem äger vem? Vem skapar situationen? Var finns egentligen makten? Ofta har verken inte besvarat dessa frågor utan snarare gjort dem svårare att avgöra.
Nappflaskebilderna driver samma tanke till en nästan barnslig enkelhet. Just därför blir de svåra att värja sig mot. De beskriver ett tillstånd där konstnären och konsten inte längre kan skiljas åt. Ingen av dem kan hävda självständighet utan att samtidigt förlora den andre.
För mig, som deltagit i framställningen av bilderna, framstår de också som en bild av vårt eget samarbete. Jag har genererat otaliga varianter, men utan Wolgers frågor, invändningar, infall och omprövningar hade inga av dem existerat. Samtidigt har många av de idéer som uppstått under arbetet kommit ur en dialog där ingen av parterna helt kan göra anspråk på upphovet.
Även här blir relationen cirkulär.
Kanske är det därför nappflaskorna dröjer sig kvar. De framstår som ett skämt, men beskriver samtidigt något allvarligt. Inte bara hur konst blir till, utan hur människor över huvud taget formas. Ingen växer ensam. Ingen ger utan att också ta emot. Ingen är helt vuxen.
Om konstnären
Dan Wolgers (född 1955) är en av Sveriges mest uppmärksammade samtidskonstnärer. Sedan 1980-talet har han genom installationer, fotografi, text och konceptuella verk utmanat föreställningar om konst, ägande, institutioner och värde. Hans verk finns representerade i ett flertal offentli