2024 är det 80 år sedan nära 40 000 balter flydde från sina hem mot ett fritt liv i väst och Gotland tog emot ca 10 000 av dessa under några veckor under hösten 1944. Detta uppmärksammas med olika evenemang, föreläsningar, konserter mm på Gotland under sommaren och hösten.
Minnesåret 2024 Esterna och Estlandssvenskarna 80 år i Sverige och Svenskbyborna 95 år i Sverige.
På Gotland bor mellan 6-8000 personer med rötter i Estland i synnerhet ön Dagö/Hiiumaa. Hur kommer det sig? Under 1920 och 1930 talet kom många yngre personer från Estlands svenskbygder främst från ön Vormsi/Ormsö och halvön Nuckö/Noarootsi till Gotland för att arbeta. Många blev kvar och bildade familj på gårdarna runtom på Gotland. När kriget bröt ut kunde de ta emot släktingar och vänner som dels evakuerades från sina hem i kusttrakterna när ryska militärbaser upprättades där och senare mot krigsslutet flyktingar som dröjt sig kvar i hopp om att kriget skulle sluta lyckligt. Många tusen personer, estlandssvenskar och estländare gav sig av mot friheten i väst.
Vad har det här med Svenskbyborna att göra? Eftersom svenskbyborna en gång var estlandssvenskar boende på Dagö, som anvisades ny mark i Ukraina i slutet av 1700-talet, räknas de in i gruppen Gotlänningar med rötter i Estland. När de år 1929 återvände till Sverige för att bosätta sig var det många som köpte gårdar på Gotland. På så vis finns det en stor grupp ättlingar till samtliga ovan nämnda grupper bosatta på Gotland.
Flykten från Baltikum är en stor del av svensk nutidshistoria, som man sällan uppmärksammar. Minnesåret 2024- 80 år sedan flykten är ett bra tillfälle att bli påmind om vad som hände och varför.
Hösten 1944 hade de baltiska folken ett års sovjetiskt skräckvälde och därefter tre år av nazi-tysk ockupation bakom sig. Den 22 september 1944 intog Sovjets Röda Armé Estlands huvudstad Tallinn efter den flyende tyska armén. Nu väntade en ny, grym ockupation. Många familjer insåg med facit i hand efter massdeportationerna 14 juni 1941 att Sibirien skulle komma att bli nästa vistelseort om de stannade i landet. Hellre lämna allt man äger och har för en chans att leva fritt någon annanstans. Hoppet stod i första hand till det neutrala Sverige. Trots alla försök att stoppa flykten enligt order för att bli flyttade till Tyskland, gjorde man allt för att ta sig över Östersjön till Sverige. Ingen vet hur många som aldrig nådde Sveriges kust. Trolig siffra rör sig om ca 3000 personer. De flesta båtar var överlastade, förlorade styrförmågan och blev beskjutna av både tyskar och ryssar, många blev sänkta. Överfarten blev naturligtvis en fruktansvärd upplevelse som för alltid finns inristad i minnet. Den massiva flyktingvågen över östersjön fick Sverige att agera snabbt, flottan, kustbevakningen och civilsamhället tog ett stort ansvar för att hjälpa nära 30 000 människor i nöd som fått lämna hus och hem och kommit till ett nytt land, utblottade, med två tomma händer. När strömmen av flyktingar var som störst under september-oktober 1944 fanns det i Sverige människor som arbetade dygnet runt. En av dem var landsfiskalen Bertil Bonde i Slite på Gotland vars hem tidvis fick vara härbärge- en dag tog man hand om 700 personer! Efter ankomst togs man omhand på många sätt och platser där det var möjligt innan man fördes över från Gotland till det svenska fastlandet. Gotland tog emot ca 11 000 flyktingar från Baltikum främst från Estland. En av de största förläggningarna var Doverstorp i Östergötland med plats för över 2 000 estländare och Estlanssvenskar. Flyktingarna ville lämna lägren så fort som möjligt för att bli av med ”flyktingkomplexet” och söka arbete. Alla som ville starta ny tillvaro fick låna pengar för att köpa billiga möbler. Alla måste klara sig själva, både svenskar och flyktingar utan stöd från stat eller kommun.
Ester och estlandssvenskar tackar än en gång Sverige som skänkte oss en fristad, rättsskydd och möjligheter till en ny start i livet. Från att ha varit en flyktinggrupp blev esterna en minoritet som fått en ny identitet-först som utlandsester senare som sverigeester.
Sverigeesternas Riksförbund/REL existerar än idag liksom Estlandssvenskarnas Kulturförening/SOV som vill utveckla samarbetet på Gotland med Föreningen Svenskbyborna med lokaler och ett museum i Roma för att berätta om våra gemensamma rötter i Estland, i synnerhet på Dagö.
Riina Noodapera, Estlands Honorärkonsul på Gotland Läs mer vad som händer under året här